SSU-Umeå
Fabriksg. 3
901 03 Umeå
Om du inte redan står på sms-listan. Skicka ditt namn och nummer som sms till 070-54 94 699 så får du sms-information om vad och när det händer något…
Ordförande: Peter Burström
e-post: Peter Burström
Telefon: 070-549 46 99
Vägbeskrivning:
Gå eller cykla från gågatan i centrum mot Svingen, cykelbron upp mot universitetet. När du kommer till det första rödljuset svänger du höger, och det är det första gula huset på höger sida. Ingången är på utsidan, nerför trappen. På dörren sitter en gammal sossefana.
09 maj 2008 kl 14:24 |
Hej!
If do yours like to see some photos of yours from 1 May, please visit: http://fotozea.blogspot.com/
Hälsningar, Niko.
11 maj 2008 kl 11:12 |
Salve,
Det är inte ens förvånande snarare symtomatisk att det är dem yngsta i partiet som klagar över demokratibristen i det interna politiska arbetet såsom de gjorde i det senaste representantskapets möte.
Den yngre generationen är lyckligtvis uppfostrade under mer demokratiska former än den äldre.
Och som sådan har de svårare att acceptera gamla hierarkiska och vertikala strukturer.
Här emellertid en av anledningarna till att medlemstappet har nått sådana gigantiska proportioner i alla partier mest hos oss på mera en 50 % sedan 90 talet.
Enligt en inte helt obekant person för oss, nämligen Mona, om tappet fortskrider i samma takt som nu kommer detta partiet att inte existera om tio år.
Partierna är dessutom ideologiska konstruktioner som har sin början för flera århundraden sedan och som sådana med gamla patriarkala strukturer, med sina strikta hierarkiska modeller, sina obsoleta metoder och sina uppenbara brister i den interna demokrati, etc.
På demokratifronten finns det ett skriande behov av reformer.
Och typiskt nog också, när ungdomarna klagade på dessa uppenbara brister, svarar man som alltid makten vid sådana tillfällen gör, inte nödvändigtvis arrogant men med naiv enkelhet: Vi är demokratiska alla kan uttala sig och så fungerar den politiska teknikaliteten.
Andra former har vi inte! Därmed basta och tror man därefter från högre höjder att ordningen är återställd medan medlemstappet fortsätter utan att partiet vet orsakerna till det.
Vi pratar ofta till ungdomarna inte med dem. Detta gäller i partiet så väl som i skolan.
Hur många gånger har man inte hört lärarna raljera om elevinflytande? Medan skolverkets undersökningar bland tusentalsungdomar om bristerna i skolan påvisar med all tydlighet att det brister i elevinflytande hänseende.
Eller vad värre är och som i likhet med dem politiska partierna inte inser man med tillräckligt allvar på frågan om vikten av att platta till arbetsprocesserna och dess hierarkier till förmån för en mer vital och engagerande arbete.
Jürgen Habermas, en av världens mest ansedd sociolog som inte sällan medverkar som föreläsare i den olika europeiska riksdag, påpekar att för att de aktuella institutionerna, partier, företag osv., skall kunna fungera normal i vårt komplicerad social tillstånd, måste dessa åtgärder åtgärdas. Demokratin som så ofta har det påpekas måste utvecklas underifrån (diametral motsatt än vad som gäller i skolan och partiet). Utan veritabel delaktighet finns det inget engagemang hos medlemmarna.
Habermas betecknar detta med begreppet ”Deliberativ Demokrati”. En oumbärlig ingrediens i all offentlig arbete.
Arbetet som återstår på detta område är vet jag gigantisk. Men genom att förtränga problematiken bara man förvärrar situationen, och med all sannolikhet blir vi färre.
Man måste ta kritiken på allvar, se komplikationerna, ha tillräckligt mycket kurage för att utöva självkritik och förhoppningar om att taket är tillräckligt högt i partiet när den interna kritiken uppenbaras i så viktiga frågor som demokrati. Eller som den svenska idéhistorikern Sven-Eric Liedman uttrycker det;
Det som gör demokrati till demokrati är, vad jag förstår, inte att vi är eniga utan att vi har rätt att vara oeniga och till och med uppmuntras därtill. (Liedman s.20 i ”Kunskap och begrepp. Centrala motiv i våra läroplaner”. Red: Jon Naeslund. Liber, Stockholm, 1986)
Demokrati är inte endast fundamentet för ett något så där civiliserad samhället. Det är också grunden för all frisk arbete, som Habermas till leda propagerar överallt om detta.
Stressen är inte som bekant bara misstagens moder det är också demokratins utplånande.
Demokratiarbete tar tid, därav anledningen till att vi både i skolan och i det politiska arbetet brister så ofta mot detta.
Men det måste ta tid!
Kamratliga och demokratiska hälsningar.
Jürgen Habermas deliberativa demokratiuppfattning:
Idealet för demokratin är enligt Habermas samtalssituation där alla former av makt och intressekamp är frånvarande. Detta samtal skulle präglas av förståelse för varandras argument.
Precis som hos deltagardemokratin fäster den deliberativa demokratin högt värde i själva deltagandet i politiska processer. Skillnaden gentemot den representativa demokratin och deltagardemokratin är att den deliberativa demokratin fokuserar på hur åsikter bildas istället för att fokusera på hur personers olika åsikter skall omvandlas till kollektiva beslut. Utgångspunkten är skilda synsätt som skall jämkas samman eller ställas mot varandra och klargöras i en argumentation.
För att göra detta begripligt skall kan det jämföras med två andra beslutsformer; votering och förhandling.
Votering är helt enkelt att en grupp personer med olika åsikter samlas och röstar (voterar) om ett beslut, d.v.s direkt demokrati. Det förslag som flest personer stödjer skall genomföras.
Förhandling kan ses som en kommunikation där deltagarna skall försvara sina åsikter. Efter att olika förslag jämkats sluter man upp bakom ett förslag som har kvalitéer från alla inblandade intressenter. Inte sällan avslutas en förhandlingsrunda med en omröstning (votering).
Den deliberativa beslutsformen skiljer sig från dessa båda genom att den präglas av en rationell kommunikation för att förutsättningslöst omvandla och bilda åsikter. Förespråkare menar att genom det rationella samtalet kommer det goda i alla berörda parters åsikter att sammanfalla till ett förslag där alla är överens. Deliberativ demokrati är alltså samtal som metod för konsensus. Enligt idealet skall inte en omröstning (votering) ens behöva genomföras men i praktiken brukar konsensus i slutändan ändå utmynna i direktdemokrati eftersom en minoritet annars tenderar att blockera demokratin.
Det här deliberativa synsättet på demokratin har dykt upp mer och mer i den svenska debatten i slutet på 1990-talet och i början på 2000. Många studier i statsvetenskap har berört detta ämne de senaste åren och Demokratiutredningen uppgav i sitt slutbetänkande att den förordade en demokrati med deliberativa kvaliteter. Även i den svenska skolforskningen har den deliberativa tanken på senare tid varit i fokus för flera forskningsprojekt.
Kritiker menar att den deliberativa demokratin inte har någon förankring i verkligheten, och menar att denna typ av samtal inte kan existera på riktigt, likväl existerar den och fungerar ofta även om den ibland kräver direktdemokratiska inslag.
Andra menar att även om man lyckas skapa konsensus så är inte det något att eftersträva.
Konsensusmetoden tar ofta lång tid, ibland kan det uppfattas som frustrerande, men besluten blir å andra sidan accepterade av alla när de väl tas. Ytterligare en fördel med metoden är att även minoritetens åsikt måste tas i beaktning med inlevelse och att man utan minoritetens stöd inte kommer till ett konsensusbeslut.
Annan kritik går ut på att minoriteter kan få svårt att göra sin röst hörd med det här tillvägagångssättet efter som de är i minoritet i samtalet. Förespråkare menar att konsensus tvärtom ökar förståelsen eftersom inget beslut tas utan enighet och att därmed minoriteter får större påverkanskraft.
alfredo castro
Klaverstråket 40
903 53 Umeå
Sverige / Sweden
tel. (+46)-(0)90!127034
or (+46)-(0)070/6263907
E-mail: Castro@rodang.se
Pax et bonum
12 maj 2008 kl 16:16 |
Som vanligt ett intressant inlägg från Alfredo. Vi ser fram mot att höra honom framföra sina åsikter i representantskapet framöver!
Deliberativ demokrati, platta organisationer, direktdemokratiska inslag i beslutsprocesser, en strävan efter konsensus grundad på sansadde samtal där man respekterar varandra och tar sig tid – det är drag i de latinamerikanska socialistiska tendenser och frihetliga socialistiska visioner som ligger vår ssu-klubb nära och som bäst överensstämmer med den traditionellt socialdemokratiska linjen, som Wigforss’ gillesocialism bäst exemplifierar.
”Eller vad värre är och som i likhet med dem politiska partierna inte inser man med tillräckligt allvar på frågan om vikten av att platta till arbetsprocesserna och dess hierarkier till förmån för en mer vital och engagerande arbete.”
Bifall!
En annan tankvärd kommentar syntes i lördagens VF där Harry Forsell (s) påtalade:
”Politiskt förtroende måste innehålla ett stort mått av självkritik samt bygga på hänsyn och respekt mot oliktänkande. Först när olika alternativ och framgångsvägar bryts mot varandra utkristaliseras det bästa ur mångfalden”
Harry visar klart och tydligt hur ett mer demokratiskt partiarbete, och politiskt arbete i stort, fått lämna plats för en ordning som främjar passivitet snarare än aktivitet bland partimedlemmar och medborgare.
Vi syns Alfredo!
31 mars 2009 kl 01:25 |
fliken heter ju ”kontakta oss/karta”, men vars fan är kartan?
03 april 2009 kl 05:42 |
haha, hoppsansa. den tycks ha försvunnit i flytten!
I’m on it.
14 maj 2009 kl 05:18 |
Tips: Nazistiska ”Svenska Motståndsrörelsen” åker upp till Skellefteå 6:e Juni för att ”fira” nationaldagen. Styr upp motståndet!
25 juni 2009 kl 11:17 |
Salve,
Jag skriver till dig om några viktiga frågor angående kulturen och skolan.
Hoppas du har tid och intresse att kommentera dessa frågor.
Tacksam på förhand
trevlig sommar
Som att kasta sten i glashuset.
Näringslivsservice beklagar sig över den ”kunskapslösa skolan” ovetande om effekterna av den ideologi de själva är grundade i och som skapar ett samhällstillstånd av ytlighet hos medborgarna med konsekvenserna inte endast för skolan som speglar nu som alltid det samhället som skolan är en spegling av. Filosofen Louis Althusser, framhävde att skolan är samhällets främsta förmedlare av den rådande ideologin. Grubblande individer har i decennier beklagat sig över den ytlighetskultur som den nuvarande turbokonsumistiska kulturen ger upphov till. Sigmund Bauman (en av de ledande sociologerna i världen) bland många andra (R Sennett, m.fl.), har i enträgna försök beklagat och kartlagt den ytlighetskultur som konsumismens orsakar i kulturen: ” Jag konsumerar alltså är jag”. Och som genomsyrar hela vårt samhälle.
När Näringslivsservice (konsumismens understödjare), beklagade sig i DN/ekonomi 29.05.2009, över den avsaknad av bildning och kunskaper som råder i dagens skola, och de risker den medför för den framtida ekonomiska utvecklingen, gör de sig skyldiga till en oceanisk motsägelse. Det nyliberala systemet som påhejas av näringslivet, (ekonomismen och konsumismen i full skala, dvs. marknadsfundamentalismen), vars konkreta representanter näringslivet det facto är och understöder denna ideologi, uppmuntrar den ytlighets kultur via megakonsumtion som krackelerar kulturproduktionen i djupare mening. Megakonsumtionen och megaproduktionen, står i diametral motsats förhållande till kvalité och kultur inte bara mot miljön. Kapitalismens ekonomiska logik kort fattat, innebär att sälja så mycket och så billigt som möjligt. Denna logik alstrar ytligheten alltså är kulturfientlig par se. Inte endast intellektuella har konstaterat att vi bejakar en allt ytligare kultur. Vi har helt enkel en ganska mediokert bildat befolkning (H Engdhal, m.fl. m.fl.).
Med andra ord klagar näringslivet och regeringen (dvs. megakonsumismens offentliga försvarare), för sin del, på effekterna av sin egen ideologiska handlandet, och politik som uppmuntrar megakonsumtionen till förmån för tillväxten.
Näringslivet och regeringen med andra ord missförstör sin egen ideologiska handling men läger ansvaret på effekterna av denna på skolan, och på andra partier, istället för att självkritisk fokusera på sig själv. Nyliberalismens doktrin, med sin marknadsfundamentalism och dess försök att total annullera statens och medborgarnas kontroll av den ”giriga” ekonomin, har först skapat ett ekonomistisk inriktade system som kännetecknas av mega konsumistisk ytlighetskultur som följd, för att sedan klaga på den kulturen man har själv skapat. Make på motsägelsefull och naiv handling för man leta länge efter.
Kvalitén ersätts av kvantitet, eller i andra termer; Money with out Culture doktrinen som det sedan länge heter. Med business as usual som ytlig devis!
I skolan emellertid, regering med folkpartiet i spetsen destabiliserar kraftig de kulturella estetiska ämnena och håller på att skapa ett tre ämnes skola (Matte, svenska och engelska). Och sedan fräck nog klagar på andra för det kulturella bildningsunderskottet som råder i skolan.
Folkpartiets motsägelsefullhet, är inte bara av oceanisk format, utan får tragikomiska konsekvenser. Å ena sidan klagar man på den avsaknad av bildning som råder i skolan (kanon diskussionen, mm.) som i realitet avspeglar det kulturella underskottet som finns hos vår megakonsumistiska befolkning. Och å den andra undervärderar de kulturinriktade ämnen i skolan som alltmer förlorar statusen i skolan. Det var länge sedan i skolsammanhang man hörde talet om de estetiska läroprocesser, såsom vägledning för alla andra ämnen (skolverket), i den offentliga debatten. Nu gäller tillbaka till korvstoppning enkel mätbara kontroller, dvs. en återställare av den gamla obsoleta pluggskolan till förmån för den heliga tillväxten.
Paradoxen till trots tillväxten är behövlig. Vi sitter dessvärre i ett ekorrhjuls liknande rävsax vad beträffar tillväxtfrågan. Utan tillväxt blir det en sämre framtid att vänta sig. Och frågan är hur vi skall kunna komma ur denna negativa spiralutveckling. Men kanske offentligheten, borde erinra sig om att kreativitet, kultur och andra ”onödiga” (antiutilitaristiska) sysslor, är truistisk sett, markanta incitament för tillväxten. Det finns emellertid en lång intellektuell tradition av tänkare från K Marx, Horkheimer, T Adorno, R Sennett, S Baumman m.fl., på vänsterkanten till R Florida m.fl. på en annan kant (Kant), som stöder denna tanke.
Regeringen däremot går otidsenligt i motsatsriktning i strävan efter att minska betydelse av de estetiska bildningsämnena i skolan. Och därmed lärarnas tidigare intellektuella roll omvandlas i snabb takt till att vara i instrumentell mening tekniker (S Pappert, m.fl.) och producenter av ytlig kontrollerbara och enkelmätbara instrumentella ”nyttokunskaper”. Skolreformer dessutom implementerade utan vetenskaplig och beprövad erfarenhet som grund. Därav humanismens traditioner ställs på undantag i skolan. Och därmed instrumentaliseras skolan ”in toto” och berövas sin humanistiska förtrollning.
Samtidigt stängs skolbibliotek i Sverige i en aldrig tidigare skådade omfattning och avgiftsbelägger man museerna som ytterligare exempel på kulturfientliga handlingar.
De som uppmuntrar och skapar kulturfattigdomen, själva klagar på bristerna i kultur och bildning hos dem kulturbleka.
Kunskapslöshetens orsaker kan lika lite skuldbeläggas på skolan som den ekonomiska finansiella kollapsen på folkets aningslösa överkonsumtion. Skolans minskade kulturproduktioner (och befolkningens mediokra bildning), är orsakad av det utanförliggande ekonomiska systemet som i decennier har format denna skola och vår befolkning. Ett annat orsakssamband förefaller antingen naiv, eller värre, cynisk motiverad.
I ett samhälle emellertid, med kulturlösa men konsumtionsbejakande individer frodas politiska partier som eroderar demokratin. Det är en tanke man knappast vågar man tänka till slut. Framför allt nu i tider av ekonomisk fiasko.
Avslutningsvis kan man erinra sig om en annan ledande världs sociolog, nämligen, R Sennetts reflekteringar över ytligheten som en tidsmarkör, som påpekar i sin bok, ”Den nya kapitalismens kultur”: ”Vad jag har försökt utforska är en paradox: en ny maktordning som vunnits genom en allt ytligare kultur”. I Sennetts samhällsdystopi framhävs att ”…triumfen över ytligheten på arbetet, i skolan och i politiken är i mina ögon osäker. Kanske kommer faktiskt revolten mot denna kraftlösa kultur att bli vårt nästa nya blad”.
Trist att den anständiga socialliberala traditionen tycks ha abdikerat till förmån för den vulgära nyliberala traditionen.
alfredo castro
Mindre klasser en klassfråga
Utveckling av den västerländska skolan går i riktning mot större grad av professionalisering. Detta innebär i praktiken att undervisningens situation har förändrats väsentlig i förhållande till tidigare epoker, och i motsats riktning mot de konventionella förmedlingspedagogiska doktrinernas praktik. Detta medför bland annat, att katederundervisningen (löpandetbandets undervisning) i det postindustriella samhället tendera alltmer att försvinna till förmån för mer utvecklade, modernare, och mer kreativkrävande undervisningsformer.
Det nuvarande samhället emellertid, tycks inte få nog av kreativitet.
Konsekvent blir, individualisering, elevinflytande (LPO 94), samarbete över ämnes- och årskursgränser, projektarbete, täta skriftliga rapporteringar, kreativitetsträning, och en ansenlig utökning av problemlösning, är sedvanliga inslag i dagens skolvärld. Till dessa tidskrävande och utvecklade arbetsformer, tillkommer mindre angenäma fenomen i form av extrem påfrestande arbetsförhållanden, med en avsevärd utökning av byråkratin som konsekvens, och detta i ett samhällstillstånd präglad av osäkerhet som tenderar att destabilisera personalen, ungdomarnas och föräldrarnas livsvärld som vi kan läsa bland annat i texter av en av de ledande sociologerna med inriktning på globalisering, nämligen, Sigmund Bauman, ”Samhället under belägring” etc.
Detta kräver med tanke på de glömda elever, ”svaga elever”, att undervisningen bör ske som många studier på både internationell så väl som på nationell scen har visat, i så små grupper som möjligt. Det forskarnas resultat framlägger, är att för att undervisningen skall hålla hög kvalité, i det kognitivkomplicerade situationen som dagens lärande sker, och för att goda resultat skall uppnås, förutom att moderna undervisningsformer bör tillämpas, bör gruppernas storlek inte överskrida mer än tjugo elever per klass.
Enligt några amerikanska studier om klassernas storleks betydelse för prestationen visas med övertygande resultat betydelse av mindre grupper till förmån för den goda prestationen.
Otvivelaktigt leder undervisning i små klasser till bättre resultat bland eleverna. Det framhäver en ny undersökning i sexton Stockholmsskolor, som presenterades på DN Debatt förra året av finansdepartementets expertgrupp ESO. Ny ESO-undersökning i Stockholmsskolor slår emellertid fast: Små klasser ger bättre resultat.
I dagens Sverige, är dessutom antalet elever per lärare högre än för tio år sedan. På sikt skulle de samhällsekonomiska vinsterna av att minska klasserna överstiga kostnaderna. Det visar en ny undersökning som genomförts i Stockholm av professorn i nationalekonomi Alan Kreuger vid Princetonuniversitetet i USA och nationalekonomen Mikael Lindahl, forskare i Amsterdam.
Under 1990-talets kris emellertid, minskades de sammanlagda svenska resurserna till grundskolan och gymnasieskolan. Merparten av dessa nedskärningar har sedan i någon form kompenserats genom nya resurser, men antalet elever per lärare är i dag högre än för tio år sedan. I förhållandet till BNP har dock skolan inte fått någon kompensation!
I en ny ESO-studie visar forskarna samstämmiga att i motsats till vad andra har hävdat i debatten, att genom att satsa mera resurser på att minska antalet elever i varje klass åstadkommer man en ökning av elevernas prestationer. Detta bekräftats i senare forskningen på området, så väl i Sverige som internationell. Också analysen av data från studiet kring effekterna av små klasser, det så kallade Star-projektet i Tennessee, visar på jämförliga resultat. Särskilt är det elever från så kallade åsidosatta grupper som presterar bättre om de undervisas i mindre grupper. Det mest övertygande beviset som sagt, för att mindre klasser ökar elevprestationerna kommer från det så kallade Tennessee-experimentet. I detta projekt fördelades både elever och lärare slumpmässigt i större eller mindre klasser.
Effekterna på prestationerna hos elever i de mindre klasserna var mycket positiva.
Precis som i den amerikanska studien visar det sig att i Sverige, undervisning i små klasser leder onekligen till bättre resultat. Man behöver inte nödvändningsvis vara verksam som forskare för att förstå dessa enkla fakta. Man behöver bara en viss erfarenhet av undervisningen. Detta är axiomatisk för alla verksamma lärare och elever.
En intressant följd i sammanhanget, har också visat på att effekterna delvis är varaktiga, det vill säga även senare i livet, presterar de eleverna som gick i mindre klasser bättre inlärnings resultat även när de ingick senare i andra undervisningskonstellationer.
Forskare i Sverige, USA och Europa har också belagt att som konkurrensfaktor är mindre klasser en av dem avgörande betydelse för föräldrarnas val av skolan. Jämför här med de så kallade ”friskolorna” maximerade klasstorlekar till tjugo elever per klass.
Mer resurser till de kommunala skolorna för att minska klasstorlekarna är förvisso, en av den viktigaste reformen att implementera i den kommunala skolan. Framför allt i konkurrens och dysfunktionella tider som denna. Det vore också en positiv strävan i motsats riktning till det som nu sker när nya ”besparingar” annonseras, i svallvågorna efter marknadsfundamentalisternas finansiella misslyckande. Man får erinra sig lärandets betydelse för kunskapssamhället och ungdomarnas beroende av det.
En inte oväsentlig effekt i sammanhanget heller, är också att mindre klasser sannolik skulle inverka positiv på skolfolkets hälsa i form av lägre sjukskrivningar.
För övrigt vad denna ”nygamla” ekonomiska kris kommer att innebära för skolan i form av negativa besparingar, är en tanke man knappast vågar tänka till slut.
Alfredo Castro
Den blomstertid nu vissnar.
Läraryrket är förmodligen ett av de svåraste och mest fascinerande yrken som överhuvudtaget finns.
Det är kreativt, tungt, instabilt, styrt och fritt, riskabelt, bevakat, mångfasetterat, spännande, osv.
Med det material som vi arbetar med (ungdomarna) kan naturligtvis inte detta ”yrke” vara på annat sätt. Jag undrar om man överhuvudtaget kan beteckna yrket som ett yrke. Läraryrket kan striktare liknas vid ett kall eller en livsstil.
Ungdomarna lever emellertid med en fot i samtiden och den andra i framtiden. Ungdomarnas förmåga att anamma tidsandan (Zeitgeist) är nu som alltid fenomenal.”Knapparnas generation” benämner U Eco dagens ungdomar, eftersom knapparna är det symboliska emblemet för dagens megakommunikativa värld.
Men ungdomarna har allt större behov av kvalificerad och tidskrävande handledning för att finna och framförallt förfina relevant information och tolkningsinstrument (teorier grundade i begrepp) att producera dvs. problematisera informationen de får via den nya tekniken. Vissa har emellertid påpekat att tekniken gör läraren överflödig. Snarare förhåller det sig tvärtom visar en del forskare; lärarens funktion blir alltmer betydande än tidigare, påpekar, bland andra, Sten Ludvigsen, professor vid Intermedia, Oslo universitet.
Detta aktualiserar bland annat, den högst angelägna frågan som alla oavsett politiska kulörer, är eniga om men paradoxalt nog aldrig förverkligas, om att den nya skolan bör ha små undervisningsgrupper.
Till detta yrkes resoluta eloge, kan adderas en del mindre angenäma sidor. Under de återkommande ekonomiska kriserna och medföljande ”den heliga budgeten i balans doktrinen”, har sedan 90-talskrisen inneburit att nedskärningar i skolan varit ödesdigra inslag i skolvärlden. Under 1990-talet minskades de sammanlagda svenska resurserna till grundskolan och gymnasieskolan. Antalet elever per lärare är i dag högre än för tio år sedan. Räknat som andel av BNP har dock skolan inte fått någon återställare enligt, Alan Kreuger (Alan B. Krueger Bendheim Professor of Economics and Public Affairs vid Princeton) och Mikael Lindahl (Mikael Lindahl är docent i ekonomi i Uppsala universitet). Vilka konsekvenser som den ”marknadsfundamentalistiska” kris kommer att få för skolan, är en tanke man knappast vågar tänka till slut…
Till detta kan adderas resultatet av ett flertal studier som påvisar att mängder av byråkratiska funktioner som tidigare inte existerade eller genomfördes av tjänstemän har lagts på lärarens börda. I Lärarnas Tidning, nr:2. s:6, kan man läsa att åtta av tio eller 76 % av lärarna anser att arbetsbelastningen har ökat markant pga. en utökning av administrativa uppgifter!
Byråkratiserade institutioner är inte endast ineffektiva. De kännetecknas av en tidskrävande och sällan effektiv lek med bokstavskombinationer. För skolans del har dessa beteckningar ökat lavinartat; IUP, evk, överföringsdok., lsg, ept, kvalitetssäkring, f-tid, utv-samtal, osv. Till detta tillkommer att undervärderingen av lärarnas yrkes integritet via mer kontroller, ännu mer nivellering, inspektioner, periodisering etc. samt ständigt återkommande skapade “reformer” utan personalförankring i form av omstruktureringar samt överorganisering.
Ingen ont som inte har något gott med sig. Dessa ingrepp i lärarnas alltmer stressiga tillvaro, hör till en i viss mån nödvändig professionalisering av skolan, men baksidan av medaljen medför en byråkratisering av skolan, i en för övrigt alltmer kontrollerad, standardiserad, och nivellerad institution.
En av världens ledande sociologer, R Sennett har påvisat, att institutioner kvävs under byråkratins tyngd. Samt, även det ett välkänt faktum, att en omfattande byråkrati både fjättrar, förtrycker och tvingar individerna till lydnad mot auktoriteter och myndigheter. Max Weber i samma anda och för betydligt länge sedan, har påvisat att byråkratiserade institutioner kan liknas arméernas sociala struktur. Det priset enskilda individer i sådana organisationer får betala är en kraftig minskning av handlingsfrihet och individualitet. Därmed är det också en av anledningarna till att den intellektuella miljön blir alltmer torftig i skolan. Lärarna påvisar sällan intellektuella ambitioner numera. De förvandlas alltmer till stressade tekniker och socialt omhändertagande tjänstemän i en tröstlös borttynande och överorganiserad skola berövad sin humanistiska förtrollning, indränkta i kontrollparanoja, stressiga regelexecis. Onekligen kreativitetsdödande teknikaliteter.
Detta skiljer sig markant mot det nuvarande postindustriella samhället, som inte tycks få nog av kreativitet, av somliga betecknade som ”flummiga”, lösningar för att producera nykunskap för sin överlevnad och som konsekvent ställer annorlunda krav på undervisningens uttryck och innehåll av markant skilda slag än vad Jan Björklunds retroinställningar förespråkar eller som varit brukligt för bara några decennier tidigare. Som en bland många, varnar Bengt Wallström, i ”En förändrad värld”, (Wallström är en av Europas ledande experter inom omvärldsbevakning och framtidsstrategi), för ålderdomliga pedagogiska metoder som dödar all lust att lära hos dagens ungdomar, framför allt nu i en tid då den nya generationen ständigt måste lära sig under hela livet.
Konsekvenserna av Björklunds retroistiska skolpedagogik blir då en tröstlös återgång till den gamla skolan och en överorganiserad och överkontrollerad skola berövad sin kreativa humanistiska förtrollning och genomsyrad av enkla metbara kunskapskontroller. Pedagogikprofessor Roger Säljö tillägger att den gamla traditionella förmedlingsfunktionen i skolan är redan överspelad i dagens skolvärld, då all formell kunskap finns redan på nätet. Vad som behövs är kvalitativ och kreativ handledning.
Samarbete, individualisering, projekt, offentlig exponering, elev och personalinflytande, kreativitetsträning etc., är alla tidsenliga tillvägagångssätt som det postindustriella samhället är i behov av för att den kognitiva utvecklingen ska förbereda ungdomarna för det dagliga arbetet i ett megakommunikativt samhälle.
Skolan upplevs emellertid som alltför konventionell för de flesta ungdomar, det uppstår en alltmer tydligt diskrepans mellan de vuxnas och ungdomarnas kulturvärldar.
Läraren omvandlas från att vara en självständig kreatör till en andefattig tjänsteman. Med andra ord, vertikalismen (hierarkiskt styre) är och har alltid varit en av skolan värsta fiender. Regeringens misstroende mot lärarnas ansvar, vilja och skaparförmåga är mastodontisk.
Lärarkåren, reagerar med apati, cynism och autistisk lydnad istället för att reagera mot de icke tidsenliga förhållanden och det extrembetungande arbete som drabbar skolan.
Om eldsjälar dessutom stöter på motstånd i organisationen, vilket de onekligen och ständigt gör, finns risker för utbränning, de vissnar och lämnar skolan om de har möjligheter. Fenomenet är väl bekant. Agelii et al. påtalar det i ”Bland eldsjälar och esteter ”(1998).
Allt detta sammantaget riskerar att sänka skolan i medelmåttighetens ytliga träsk.
Och slutligen vill vi tillägga, att den som vägrar att se framåt i dagens samhälle, bör inte heller se bakåt, utan bör se upp. Och den som i brist på framåtblickande, vaknar med drömmen om att ”återgå” till den gamla skolan, har antingen fått en mardröm, eller försovit sig.
Paradoxalt nog lovade Björklund innan valet att han skulle återupprätta lärarens yrkesintegritet genom att ge frihet åt lärarna att bestämma mer över sin egen vardag.
Resultatet tycks bli det diametralt motsatta. Björklund flummar om skolan ty han negligerar forskning och beprövad erfarenhet.
Arma elever och personal!
Alfredo castro.
Lärare, konstnär, konstvetare, konstkritiker, föreläsare, debattör och läromedelsproducent.