Mindre klasser en klassfråga

Utveckling av den västerländska skolan går i riktning mot större grad av professionalisering. Detta innebär i praktiken att undervisningens situation har förändrats väsentlig i förhållande till tidigare epoker, och i motsats riktning mot de konventionella förmedlingspedagogiska doktrinernas praktik. Detta medför bland annat, att katederundervisningen (löpandetbandets undervisning) i det postindustriella samhället tendera alltmer att försvinna till förmån för mer utvecklade, modernare, och mer kreativkrävande undervisningsformer.
Det nuvarande samhället emellertid, tycks inte få nog av kreativitet.

Konsekvent blir, individualisering, elevinflytande (LPO 94), samarbete över ämnes- och årskursgränser, projektarbete, täta skriftliga rapporteringar, kreativitetsträning, och en ansenlig utökning av problemlösning, är sedvanliga inslag i dagens skolvärld. Till dessa tidskrävande och utvecklade arbetsformer, tillkommer mindre angenäma fenomen i form av extrem påfrestande arbetsförhållanden, med en avsevärd utökning av byråkratin som konsekvens, och detta i ett samhällstillstånd präglad av osäkerhet som tenderar att destabilisera personalen, ungdomarnas och föräldrarnas livsvärld som vi kan läsa bland annat i texter av en av de ledande sociologerna med inriktning på globalisering, nämligen, Sigmund Bauman, ”Samhället under belägring” etc.

Detta kräver med tanke på de glömda elever, ”svaga elever”, att undervisningen bör ske som många studier på både internationell så väl som på nationell scen har visat, i så små grupper som möjligt. Det forskarnas resultat framlägger, är att för att undervisningen skall hålla hög kvalité, i det kognitivkomplicerade situationen som dagens lärande sker, och för att goda resultat skall uppnås, förutom att moderna undervisningsformer bör tillämpas, bör gruppernas storlek inte överskrida mer än tjugo elever per klass.

Enligt några amerikanska studier om klassernas storleks betydelse för prestationen visas med övertygande resultat betydelse av mindre grupper till förmån för den goda prestationen.
Otvivelaktigt leder undervisning i små klasser till bättre resultat bland eleverna. Det framhäver en ny undersökning i sexton Stockholmsskolor, som presenterades på DN Debatt förra året av finansdepartementets expertgrupp ESO. Ny ESO-undersökning i Stockholmsskolor slår emellertid fast: Små klasser ger bättre resultat.
I dagens Sverige, är dessutom antalet elever per lärare högre än för tio år sedan. På sikt skulle de samhällsekonomiska vinsterna av att minska klasserna överstiga kostnaderna. Det visar en ny undersökning som genomförts i Stockholm av professorn i nationalekonomi Alan Kreuger vid Princetonuniversitetet i USA och nationalekonomen Mikael Lindahl, forskare i Amsterdam.
Under 1990-talets kris emellertid, minskades de sammanlagda svenska resurserna till grundskolan och gymnasieskolan. Merparten av dessa nedskärningar har sedan i någon form kompenserats genom nya resurser, men antalet elever per lärare är i dag högre än för tio år sedan. I förhållandet till BNP har dock skolan inte fått någon kompensation!

I en ny ESO-studie visar forskarna samstämmiga att i motsats till vad andra har hävdat i debatten, att genom att satsa mera resurser på att minska antalet elever i varje klass åstadkommer man en ökning av elevernas prestationer. Detta bekräftats i senare forskningen på området, så väl i Sverige som internationell. Också analysen av data från studiet kring effekterna av små klasser, det så kallade Star-projektet i Tennessee, visar på jämförliga resultat. Särskilt är det elever från så kallade åsidosatta grupper som presterar bättre om de undervisas i mindre grupper. Det mest övertygande beviset som sagt, för att mindre klasser ökar elevprestationerna kommer från det så kallade Tennessee-experimentet. I detta projekt fördelades både elever och lärare slumpmässigt i större eller mindre klasser.
Effekterna på prestationerna hos elever i de mindre klasserna var mycket positiva.

Precis som i den amerikanska studien visar det sig att i Sverige, undervisning i små klasser leder onekligen till bättre resultat. Man behöver inte nödvändningsvis vara verksam som forskare för att förstå dessa enkla fakta. Man behöver bara en viss erfarenhet av undervisningen. Detta är axiomatisk för alla verksamma lärare och elever.

En intressant följd i sammanhanget, har också visat på att effekterna delvis är varaktiga, det vill säga även senare i livet, presterar de eleverna som gick i mindre klasser bättre inlärnings resultat även när de ingick senare i andra undervisningskonstellationer.

Forskare i Sverige, USA och Europa har också belagt att som konkurrensfaktor är mindre klasser en av dem avgörande betydelse för föräldrarnas val av skolan. Jämför här med de så kallade ”friskolorna” maximerade klasstorlekar till tjugo elever per klass.

Mer resurser till de kommunala skolorna för att minska klasstorlekarna är förvisso, en av den viktigaste reformen att implementera i den kommunala skolan. Framför allt i konkurrens och dysfunktionella tider som denna. Det vore också en positiv strävan i motsats riktning till det som nu sker när nya ”besparingar” annonseras, i svallvågorna efter marknadsfundamentalisternas finansiella misslyckande. Man får erinra sig lärandets betydelse för kunskapssamhället och ungdomarnas beroende av det.
En inte oväsentlig effekt i sammanhanget heller, är också att mindre klasser sannolik skulle inverka positiv på skolfolkets hälsa i form av lägre sjukskrivningar.
För övrigt vad denna ”nygamla” ekonomiska kris kommer att innebära för skolan i form av negativa besparingar, är en tanke man knappast vågar tänka till slut.

Alfredo Castro

Den blomstertid nu vissnar.

Läraryrket är förmodligen ett av de svåraste och mest fascinerande yrken som överhuvudtaget finns.
Det är kreativt, tungt, instabilt, styrt och fritt, riskabelt, bevakat, mångfasetterat, spännande, osv.
Med det material som vi arbetar med (ungdomarna) kan naturligtvis inte detta ”yrke” vara på annat sätt. Jag undrar om man överhuvudtaget kan beteckna yrket som ett yrke. Läraryrket kan striktare liknas vid ett kall eller en livsstil.
Ungdomarna lever emellertid med en fot i samtiden och den andra i framtiden. Ungdomarnas förmåga att anamma tidsandan (Zeitgeist) är nu som alltid fenomenal.”Knapparnas generation” benämner U Eco dagens ungdomar, eftersom knapparna är det symboliska emblemet för dagens megakommunikativa värld.
Men ungdomarna har allt större behov av kvalificerad och tidskrävande handledning för att finna och framförallt förfina relevant information och tolkningsinstrument (teorier grundade i begrepp) att producera dvs. problematisera informationen de får via den nya tekniken. Vissa har emellertid påpekat att tekniken gör läraren överflödig. Snarare förhåller det sig tvärtom visar en del forskare; lärarens funktion blir alltmer betydande än tidigare, påpekar, bland andra, Sten Ludvigsen, professor vid Intermedia, Oslo universitet.
Detta aktualiserar bland annat, den högst angelägna frågan som alla oavsett politiska kulörer, är eniga om men paradoxalt nog aldrig förverkligas, om att den nya skolan bör ha små undervisningsgrupper.
Till detta yrkes resoluta eloge, kan adderas en del mindre angenäma sidor. Under de återkommande ekonomiska kriserna och medföljande ”den heliga budgeten i balans doktrinen”, har sedan 90-talskrisen inneburit att nedskärningar i skolan varit ödesdigra inslag i skolvärlden. Under 1990-talet minskades de sammanlagda svenska resurserna till grundskolan och gymnasieskolan. Antalet elever per lärare är i dag högre än för tio år sedan. Räknat som andel av BNP har dock skolan inte fått någon återställare enligt, Alan Kreuger (Alan B. Krueger Bendheim Professor of Economics and Public Affairs vid Princeton) och Mikael Lindahl (Mikael Lindahl är docent i ekonomi i Uppsala universitet). Vilka konsekvenser som den ”marknadsfundamentalistiska” kris kommer att få för skolan, är en tanke man knappast vågar tänka till slut…
Till detta kan adderas resultatet av ett flertal studier som påvisar att mängder av byråkratiska funktioner som tidigare inte existerade eller genomfördes av tjänstemän har lagts på lärarens börda. I Lärarnas Tidning, nr:2. s:6, kan man läsa att åtta av tio eller 76 % av lärarna anser att arbetsbelastningen har ökat markant pga. en utökning av administrativa uppgifter!
Byråkratiserade institutioner är inte endast ineffektiva. De kännetecknas av en tidskrävande och sällan effektiv lek med bokstavskombinationer. För skolans del har dessa beteckningar ökat lavinartat; IUP, evk, överföringsdok., lsg, ept, kvalitetssäkring, f-tid, utv-samtal, osv. Till detta tillkommer att undervärderingen av lärarnas yrkes integritet via mer kontroller, ännu mer nivellering, inspektioner, periodisering etc. samt ständigt återkommande skapade “reformer” utan personalförankring i form av omstruktureringar samt överorganisering.
Ingen ont som inte har något gott med sig. Dessa ingrepp i lärarnas alltmer stressiga tillvaro, hör till en i viss mån nödvändig professionalisering av skolan, men baksidan av medaljen medför en byråkratisering av skolan, i en för övrigt alltmer kontrollerad, standardiserad, och nivellerad institution.

En av världens ledande sociologer, R Sennett har påvisat, att institutioner kvävs under byråkratins tyngd. Samt, även det ett välkänt faktum, att en omfattande byråkrati både fjättrar, förtrycker och tvingar individerna till lydnad mot auktoriteter och myndigheter. Max Weber i samma anda och för betydligt länge sedan, har påvisat att byråkratiserade institutioner kan liknas arméernas sociala struktur. Det priset enskilda individer i sådana organisationer får betala är en kraftig minskning av handlingsfrihet och individualitet. Därmed är det också en av anledningarna till att den intellektuella miljön blir alltmer torftig i skolan. Lärarna påvisar sällan intellektuella ambitioner numera. De förvandlas alltmer till stressade tekniker och socialt omhändertagande tjänstemän i en tröstlös borttynande och överorganiserad skola berövad sin humanistiska förtrollning, indränkta i kontrollparanoja, stressiga regelexecis. Onekligen kreativitetsdödande teknikaliteter.

Detta skiljer sig markant mot det nuvarande postindustriella samhället, som inte tycks få nog av kreativitet, av somliga betecknade som ”flummiga”, lösningar för att producera nykunskap för sin överlevnad och som konsekvent ställer annorlunda krav på undervisningens uttryck och innehåll av markant skilda slag än vad Jan Björklunds retroinställningar förespråkar eller som varit brukligt för bara några decennier tidigare. Som en bland många, varnar Bengt Wallström, i ”En förändrad värld”, (Wallström är en av Europas ledande experter inom omvärldsbevakning och framtidsstrategi), för ålderdomliga pedagogiska metoder som dödar all lust att lära hos dagens ungdomar, framför allt nu i en tid då den nya generationen ständigt måste lära sig under hela livet.
Konsekvenserna av Björklunds retroistiska skolpedagogik blir då en tröstlös återgång till den gamla skolan och en överorganiserad och överkontrollerad skola berövad sin kreativa humanistiska förtrollning och genomsyrad av enkla metbara kunskapskontroller. Pedagogikprofessor Roger Säljö tillägger att den gamla traditionella förmedlingsfunktionen i skolan är redan överspelad i dagens skolvärld, då all formell kunskap finns redan på nätet. Vad som behövs är kvalitativ och kreativ handledning.

Samarbete, individualisering, projekt, offentlig exponering, elev och personalinflytande, kreativitetsträning etc., är alla tidsenliga tillvägagångssätt som det postindustriella samhället är i behov av för att den kognitiva utvecklingen ska förbereda ungdomarna för det dagliga arbetet i ett megakommunikativt samhälle.
Skolan upplevs emellertid som alltför konventionell för de flesta ungdomar, det uppstår en alltmer tydligt diskrepans mellan de vuxnas och ungdomarnas kulturvärldar.

Läraren omvandlas från att vara en självständig kreatör till en andefattig tjänsteman. Med andra ord, vertikalismen (hierarkiskt styre) är och har alltid varit en av skolan värsta fiender. Regeringens misstroende mot lärarnas ansvar, vilja och skaparförmåga är mastodontisk.

Lärarkåren, reagerar med apati, cynism och autistisk lydnad istället för att reagera mot de icke tidsenliga förhållanden och det extrembetungande arbete som drabbar skolan.
Om eldsjälar dessutom stöter på motstånd i organisationen, vilket de onekligen och ständigt gör, finns risker för utbränning, de vissnar och lämnar skolan om de har möjligheter. Fenomenet är väl bekant. Agelii et al. påtalar det i ”Bland eldsjälar och esteter ”(1998).
Allt detta sammantaget riskerar att sänka skolan i medelmåttighetens ytliga träsk.

Och slutligen vill vi tillägga, att den som vägrar att se framåt i dagens samhälle, bör inte heller se bakåt, utan bör se upp. Och den som i brist på framåtblickande, vaknar med drömmen om att ”återgå” till den gamla skolan, har antingen fått en mardröm, eller försovit sig.

Paradoxalt nog lovade Björklund innan valet att han skulle återupprätta lärarens yrkesintegritet genom att ge frihet åt lärarna att bestämma mer över sin egen vardag.
Resultatet tycks bli det diametralt motsatta. Björklund flummar om skolan ty han negligerar forskning och beprövad erfarenhet.
Arma elever och personal!

Alfredo castro.
Lärare, konstnär, konstvetare, konstkritiker, föreläsare, debattör och läromedelsproducent.

Oavsett vilka skillnader forskningen föreskriver mellan begreppen assimilation och integration, fungerar integrationen i praktiken i skolan och i det övriga samhället inte tillfredställande. Därför förblir ett multikulturellt samhälle en utopi bestående av isolerade etniska öar i kulturens periferi. Turkar för sig, svenskar för sig, sydamerikaner för sig osv.; det decisionistiska samhället som filosofen J Habermas så länge har varnat för.
~
Integrationen uppfattas emellertid av den andre, utlänningen, annanläningen, som en förlust av integritet, pga. att integrationen i praktiken stigmatiserar den andre och presenterar invandraren som ett problem. Det innebär att den andre måste förändra och förtränga sina egna kulturella koder för att bli accepterad av majoritetskulturen, och förvandlas därmed till en servil onkel Tom-figur.
~
Fenomenet integration förpliktigar inte heller till ömsesidighet. Wasparen, (vit medelklass, protestantisk man), svensken, majoritetskulturens medlemmar, behöver inte själva ändra sina kulturella koder, utan kräver att den andre, invandraren, ska förtränga sina egna kulturella koder och bli svensk på majoritetskulturens villkor, i enlighet med bästa svensk omhändertagande tradition.
~
Integrationen skapar en relation mellan majoritetskultur, svensken, och minoritetskultur, invandraren, som inte sällan påminner om relationen mellan den traditionelle läraren (svensken) och eleverna (invandrarna). Den traditionelle läraren beklagar sig över att eleverna är otacksamma och inte vill anpassa sig, ta del av lärarens färdigförpackade kunskap (löpandebands undervisning). Eleverna i sin tur klagar på att läraren inte respekterar dem i och med att läraren inte involverar dem och därmed inte gör dem delaktiga i läroprocessen.

Minoritetskulturen svarar antingen med servil anpasslighet eller med att vägra att foga in sig i systemet. Situationen påvisar likheter även med att tvinga kvinnor att ändra sina kulturella koder och anpassa sig till patriarkatets normer för att bli integrerade med männen, såsom har skett i tusentals år.

Varför inte istället för att laborera med begreppet integration använda det obefläckade och solida begreppet jämlikhet? Det skulle innebära att alla medborgare i ett samhälle – inom ramen för de mänskliga rättigheterna – skulle vara tvungna att ansluta sig till det och respektera varandra utan att behöva stigmatisera och göra ”den andre” till ett problem.

Dessutom lever vi idag i det, av somliga betecknade, postmoderna samhället, eller åtminstone i ett globalt samhälle, där alla – såväl majoritets- som minoritetskulturer – måste lära sig att bejaka varandra, och därmed skapa sig flera identiteter, pga. den minst sagt omfattande utvecklingen av kommunikationen i världen, för att kunna samspela med varandra.

För flera decennier sen påpekade folk för mig att jag inte var enhetlig. Jag bestod enlig dessa individer av många olika identiteter. Först under 80-talet ”befriade” mig de sociala realiteterna från detta ”komplex” när de tvärtom istället sanktionerade multipla identiteter.

För inte länge sedan visades i TV ett reportage från den nya IT – Indien, där tusentals indier gör arbeten åt världens företag. Indierna i reportaget påtalade behovet av att bejaka flera kulturella identiteter, för att bättre kunna kommunicera med omvärlden.
~
Därför är det i detta globala tillstånd anakronistiskt, dvs. otidsenligt, att minoriteter ständigt reduceras. Många invandrare lär sig på ett tidigt stadium, att inte visa sig som duktiga i samhället (ett Onkel Tom-syndrom). Och naturligtvis är den ”blatte” som offentligt exponerar sig både hårdare kritiserad samt stämplad för självhävdelsemani och inte minst av konkurrerande deltagare som upplever att deras kulturella aktier förlorar i värde när en invandrare blandar sig i deras territorium. Ungefär som folk som klagar på att invandrare flyttar till deras bostadsområden, ty de sänker både status och priset på bostäderna. Även här kan man dra en parallell med kvinnornas behandling i offentligheten.
Inkludering av ”den andre”, (invandraren), försvåras ytterligare av det faktum att ett sociokulturellt fenomen som skulle kunna betecknas som ”mimetisk identifikation”, är alltför vanligt förekommande. I korthet innebär begreppet att, individer och institutioner i samhället, premierar de personer som mest liknar dem själva.
Därav en av anledningarna till att det behövs även flera lärare med utländsk bakgrund i skolan.

Själv försökte jag under flera år att utplåna alla spår av icke svenska främmande kulturella koder i mitt liv för att bli accepterad av svenskar. Som Zelig säger i Woody Allens film med samma namn: ”Det känns säkert att likna andra”. Jag gjorde detta, tills jag insåg det vanskliga i projektet, och att det fanns fler fördelar än nackdelar att tillhöra flera kulturer. Ungefär som att få flera barn.
~
Det finns trots allt anledning till att vara försiktigt optimistisk inför framtiden och inte bara för att globalisering ej kan fungera i ”rena kulturer”, utan global sammanflätning, utan mångfald.

Visserligen skapar globalisering inte bara individer med multipla identiteter som bejakar varandra, utan också mycket tribalism (inskränkt stamkänsla) och xenofobi (främlingsrädsla). Men i en tid då man hellre skriver fakturor än poesi är de ekonomiska argumenten bland de mest effektiva i diskussionen om synen på den andre dvs. utlänningar.

Enligt professorn i regional ekonomi Richard Florida karaktäriseras dagens produktionssätt, pga. den utvecklade teknologin, som kreativitetsinriktad.
De reproduktiva, icke kreativitetskrävande yrkena försvinner i accelererande takt, medan de kreativa ökar mycket snabbt. Tänk på pappersindustrin i Sverige och det minskade antalet skogsarbetare idag.

Enligt Florida alstras kreativiteten via de tre T:na teknologi, talang och tolerans och genom sammanblandning och sammanflätning av olika individer från skilda kulturer (kön, ålder, etnicitet). Floridas omfattande empiriska studier pekar på betydelsen av s.k. bög- och invandrarindex i företag, städer och regioner med ökande tillväxt, medan regioner utan etniska minoriteter och homosexuella uppvisar låg tillväxt.
~~
Och den som vaknar med drömmar att återgå till ett ”Barnen i Bullerbyn- Sverige” har antingen fått en mardröm eller försovit sig. Den homogena, enhetliga sociala idyllen återkommer aldrig (eller kanske har aldrig existerat annat än som utopi). Vi lever vare sig vi vill det eller inte i en mer eller mindre global by. Världen är redan oerhörd sammanflätad pga. Internet och den sammanflätade kreativitetsbaserade ekonomin.

Blattar bör bejaka svennifieringen, och omvänt, svennen blattifieringen. Desintegrera integrationen ty den som vägrar att se framåt bör inte heller se bakåt, utan bör istället se upp.

Alfredo Castro~

Det här kan man ha i åtanke varje gång man beklagar sig över de borgerliga inslagen i vårt partiprogram. För trots bristerna i programmet, var kan man påverka om inte inom socialdemokratin?