Bortom traditionalism och förnyelse?

Umeå SSUaren Josef Taalbi skriver om välfärden, ekonomin och marknadens brister i ett inlägg i den pågående debatten kring socialdemokraternas rådslag i välfärdsfrågor
I debatten som i skrivande stund pågår inom SAP kring välfärd och arbete, kring socialpolitik och den ekonomiska politiken, stöter man på två dominerande uppfattningar. En är i grova drag traditionalistisk: vi ska återställa, och detta ska vi göra när det gäller allt mellan ATP till den solidariska lönepolitiken, vi ska avskaffa inflationsmålet och vi ska återta näringar som privatiserats. Den andra uppfattningen är i stora drag den som också realiserades av socialdemokratin under 1990-talet: det uppfattas inte som centralt att alla näringar drivs offentligt, och en ekonomisk politik för full sysselsättning är i det närmaste obefintlig. Man kan också sammanfatta denna uppfattning med Göran Persson: ”marknaden är en god tjänare, men en usel herre”. Problemet är bara att marknaden i realiteten är herren (i synnerhet när det gäller sysselsättningspolitiken). Den förstnämnda uppfattningen är i många avseenden sympatisk, liksom i många avseenden den sistnämnda uppfattningen är pragmatisk. Men båda dessa uppfattningar om hur man ska föra en social- och ekonomisk politik belastas av den ekonomiska, sociala och historiska verkligheten till en grad som gör båda mycket svårgenomförbara och kanske dessutom en smula naiva. Vad menar jag då?

Nya villkor för kapitalistisk tillväxt – nya villkor för välfärdsstaten

Det jag menar är att man måste se till den ekonomiska och historiska verkligheten. Sedan 1970-talet befinner vi oss i en historisk period där tillväxten inte framförallt drivits framåt genom inhemska investeringar utan ökad (netto-)export och finansiell verksamhet. Profitkvoten (mått på profitabilitet, eller vinster i förhållande till hur mycket kapital som satsats) nådde sin lägsta nivå någonsin i Sverige 1978 på 6,5 procent, varefter den ökade till 12 procent år 2000. Till stora delar berodde först och främst minskningen av profitkvoten till och med ca 1978 på en historiskt oöverträffad ökning av ”kapitalets organiska sammansättning”, det vill säga förhållandet mellan mängden kapital och arbetslöner. Detta ledde vidare till minskad investeringstakt i synnerhet under 1990-talet, då det blir olönsamt att fortsätta investera när dessa inte ger lika hög profitabilitet som tidigare (snarare är det logiskt att det blir direkt ohälsosamt). Minskar företagen sina investeringar, ökar sannolikt också arbetslösheten. Allt ovanstående har skett i flera andra avancerade kapitalistiska länder (USA är dock ett viktigt undantag), och världsekonomin har istället rört sig i riktning mot ökad exploatering av tredje världen, vilket på ett angenämt sätt dyker upp i våra nationalräkenskaper som exportöverskott. Detta gäller också för Sveriges del. 1970 stod investeringar för 25,6% av Sveriges BNP 1970 och 2005 endast 13,7%. Detta medan exporten stod för 23,7% av BNP 1970, och 50,6% år 2005. Mellan 1970 och 2005 halverades alltså investeringarnas andel och exportens andel fördubblades. Dessutom har hela denna situation lett till att vinster nu inte investeras i produktionen, utan på aktiemarknaden, parallellt med en tillväxt av finanskapitalen.

Låt oss nu koppla detta till den politiska utvecklingen. Att investeringstakten på så sätt har sjunkit har lett till 1) en politisk omprioritering mot inflationsbekämpning, och detta då hög inflation underminerar exporten och finanskapitalens vinster, samt 2) ökad arbetslöshet. Det förra har avgörande effekt på i vilken utsträckning man kan gå med budgetunderskott, och i vilken utsträckning man kan stävja arbetslösheten genom offentliga investeringar. Kravet på en begränsning av budgetunderskottet kan tänkas vara en bärande orsak till saneringspolitiken under 1990-talet. Budgetunderskottet tenderar kort sagt att öka inflationen, vilket också gör att en expansiv finanspolitik inte längre är ”önskvärd”( i synnerhet för finans- och exportkapitalen). Vidare, leder hög arbetslöshet till minskade skatteinkomster och ökade utgifter för välfärdsstaten i termer av exempelvis arbetslöshetsförsäkringar, vilket ytterligare minskar det potentiella utrymmet för satsningar på välfärd, om man tar i beaktande att budgetunderskott spär på inflationen, vilket strider mot exportkapitalens intressen. Kort sagt: utrymmet för välfärdssatsningar minskar.

Vidare kan den våg av privatiseringar som sköljde över välfärdsstaten under 1990-talet, och i allra högsta grad under den borgerliga regeringen ses som delvis orsakade av påtryckningar att öka profitabiliteten i ekonomin. Det vill säga, genom att göra de verksamheter som undanhållits marknaden tillgängliga för vinstdrivna privata företag ökar man profitabiliteten. I den mån beskattningen inte är progressiv dräneras den offentliga sektorn på resurser, vilket är en viktig orsak till det så kallade ”resursproblemet” som finns i offentlig sektors verksamheter.
Vad jag för övrigt inte nämnt är att en mycket viktig anledning till ökningen av profitabiliteten mellan 1980 och 2000 var en fördubbling av exploateringsgraden i svensk industri: dvs. om en genomsnittlig arbetare jobbade 40 timmar per vecka skulle han/hon behöva jobba nästan 30 arbetstimmar för att producera sin arbetsgivares vinst idag, och bara 22 arbetstimmar 1980. För att nämna något är de idag relativt decentraliserade löneförhandlingarna en viktig förutsättning för denna utveckling, och denna ökade exploateringsgrad kan i sin tur betraktas som en omistlig förutsättning för den ekonomiska tillväxten sedan 1980-talet. Det behöver kanske inte sägas att detta står i bjärt kontrast till den solidariska lönepolitiken och Saltsjöbadsandan.

Vad bör då göras?

Det båda de beskrivna uppfattningarna inom debatten i SAP har gemensamt, även om vägen dit är olika, är att man vill uppnå full sysselsättning, utjämna inkomstskillnaderna samt ha en generös välfärdsstat. Jag tror att detta försvåras nämnvärt under de givna historiska förhållandena. Detta betyder alltså att marknaden/kapitalismen som produktionssätt är mycket dysfunktionell för realiseringen av full sysselsättning, och detta kan inte nog poängteras. Den historiska situation vi befinner oss i betyder att vi inte kan lita på marknaden varken när det gäller att utjämna inkomstskillnader eller att nå full sysselsättning. De förnyelseförespråkare som i debatten menar att vi ska tillåta viss privatisering, och låta marknaden skapa sysselsättning medger i realiteten en situation där socialdemokratin endast har att välja mellan jämlikhet och sysselsättning. Vi kan inte få båda. Om vinsterna i förhållande till lönerna sjunker, kommer företag inte investera, vilket gör att arbetslösheten ökar, och vice versa. Betyder detta att vi ska strunta i full sysselsättning, utjämnade klasskillnader och göra som Reinfeldt och låta välfärdsstaten avsevärt försämras? Svaret är förstås ett rungande nej. Men vi måste genast sluta vela. Vi vinner inga röster på att gå borgarna till mötes. Det som behövs i svensk politik, och som tyvärr inte funnits på ett bra tag, är ett klart och tydligt alternativ till borgerlig privatiseringspolitik.
Men den ovanstående beskrivna historiska situationen betyder också att det inte är ekonomiskt möjligt att avskaffa inflationsmålet eller att gå tillbaka till den solidariska lönepolitiken, utan att sannolikt förorsaka en ekonomisk kris (som av olika anledningar är sannolik hursomhelst). Dessa krav om återgång tycks basera sig på en föreställning om att vi fortfarande lever innan 90-talskrisen och att de ekonomiska förutsättningarna är desamma. Istället är det viktigare att välja en strategi på kort sikt som gör både kravet om jämlikhet och full sysselsättning möjlig. En strategi som inte bara utmanar kapitalet och borgerligheten utan också skapar förtroende för socialdemokratisk politik och mobiliserar arbetarklassen i vid bemärkelse, just för att politiken skapar arbete, jämlikhet och trygghet.

Jag tror att en sådan strategi bör byggas kring det ideologiskt viktiga målet om demokratisering av det ekonomiska livet, och detta i form av en demokratisering av offentlig sektor. Detta utgör dessutom en viktig motpol till borgarnas privatiseringspolitik, då vi ställer arbetsplatsdemokrati mot vinstintresse. Jag är övertygad om att en rad problem inom ”kolossen” offentlig sektor kan lösas på detta sätt. I korthet skulle jag vilja föreslå en pragmatisk socialdemokratisk ekonomisk politik och politisk strategi på 10 års sikt som utgår ifrån den långsiktiga ekonomiska situationen och ser ut ungefär som följande:
• Borgarna vill privatisera, dvs. överföra gemensamma nyttigheter till privata entreprenörer. Vad vill vi? Vi vill demokratisera och se över de verksamheter som är i offentlig regi, samt behålla dem i offentlig regi. En demokratisering som innebär en förskjutning av makt till offentlig sektors löntagare skulle utan tvivel få flera positiva effekter, däribland bättre och mer kvalitativ verksamhet och minskad sjukfrånvaro. Offentlig sektor blir dessutom ett viktigt alternativ till privat sektor, ett tryggt och kvalitativt alternativ till vinstintresset.
• Vi bör genom att utveckla och satsa på de offentliga verksamheterna också premiera offentliga investeringar och i hög utsträckning använda dessa som ett medel att minska arbetslösheten. I den mån stora (obs!) företag undviker att investera (och därmed bibehåller eller ökar arbetslösheten) på grund av låga vinster eller överkapacitet (vilket är en tendens under kapitalism) kan det också tänkas att dessa företags verksamheter bedrivs i offentlig regi under demokratiska former.
• Genom att minska arbetslösheten medelst utökning av offentlig sektor lättas också pressen på budgetunderskottet via ökade skatter och minskade försäkringsutbetalningar, vilket gör att ytterligare satsningar på offentlig sektor blir möjliga. Jag tror för övrigt inte att full sysselsättning innebär hög inflation så länge sysselsättningsökningen orsakas av offentliga investeringar. Tvärtom är privata investeringar boven i detta drama: när enskilda företag investerar sker detta ofta via upplåning och kreditexpansion, vilket gör att mängden pengar i förhållande till det som faktiskt produceras ökar, vilket är samma sak som inflation. Så länge alltså offentliga investeringar inte finansieras via lån, kommer dessa inte spä på inflationen i nämnvärd utsträckning.
• Då vi alltså bör premiera offentliga investeringar bör vi slutligen minska inkomstskatten för löntagare (medel- och låginkomsttagare, i synnerhet de senare) och öka den för de högsta inkomstgrupperna dels i syfte att öka de skattemedel som kan slussas in i offentlig sektor, dels för att åstadkomma minskade inkomstskillnader, dels då detta minskar behovet av statliga lån för att bedriva verksamheter i offentlig sektor. Ekonomiskt, och krasst, sett skulle detta dock innebära ökad konsumtion och sannolikt minskade privata investeringar, men det skulle inte innebära ökad inflation utan tvärtom sannolikt minska den. Jag vill också poängtera att jag inte tror att småföretag inte i någon större utsträckning skulle drabbas av detta, tvärtom skulle detta kunna jämna ut konkurrensen mellan företag.

I synnerhet tror jag att den första punkten, dvs. att demokratisera offentlig sektor, att se över driftformerna i offentlig sektor, att bibehålla nuvarande verksamheter inom offentlig sektor samt att på kort sikt återta åtminstone vissa nyckelverksamheter i offentlig regi är vitalt om någon på allvar ska tro att vi menar allvar med något av ovanstående ideologiska mål. Jag tror inte heller att vi kommer uppleva sysselsättningsökningar genom privat sektor annat än på bekostnad av jämlikheten. På längre sikt, är dock problematiken mycket klar. Att ett kapitalistiskt produktionssätt inte är förenligt med målen om jämlikhet, en god välfärd och full sysselsättning är mycket uppenbart. Låt oss bara inte glömma att denna insikt, hur trivial den än må vara, förpliktigar.

Josef Taalbi,
Umeå SSU-kommun